Odling i förskola och skola

”Mamma, jag vill jorda!” Det är min son på 2,5 år som ropar på mig. Kanske är det för att det är så mysigt att göra något tillsammans, som han tycker detta nya intresse är så roligt, på samma sätt som han tycker om att läsa bok, leka med lera eller lägga pussel – tillsammans med mig eller pappa. Vi täcker golvet med tidningspapper och tar fram säcken med såjord. Han känner på jorden, gräver med den lilla spaden och gör en liten hög med minikrattan. Sedan fyller han koncentrerat krukorna, vi vattnar och sticker ömsint ner fröerna. Jag förklarar för honom att vi ska odla sådant som man kan äta. Han tittar på mig med konfunderad blick. Undrande… Leker hon nu?  ”Tokig mamma! Inte äta jord!”, säger han till slut.

Det är i slutet på januari och vi sår tomat, kronärtskocka och flera sorters chili. Vitlök sätter vi i en kruka. Vi sår också några rosenbönor och sockerärtor, bara för att de går så fort och är så fascinerande att följa när de snabbt täcker stora delar av fönstret. Det är en månad sen idag och tomaterna och kronärtskockan är omplanterad. De växer så det knakar i sina krukor av tidningspapper som vi själva gjort. Vitlöken gick att skörda redan efter en vecka. Fantastisk färsk smak av vitlök, men sonen är inte så förtjust. ”Starkt”, säger han. Stolt är han över sina bönor, de har vuxit nästan ända upp till gardinstången, snurrade runt ett bomullsnöre. I krukan satte vi hans hjärta som han gjorde på förskolan till Alla hjärtans dag. Så fint!

Det finns något grundläggande i att föra vidare denna kunskap och förundran kring det levande som finns omkring oss, som vi är så beroende av. Tyvärr tror jag inte så många barn idag får detta i hemmet. Fram till slutet på 1800-talet var 80 % av befolkningen sysselsatt inom jordbruk och skogsbruk.  Kunskapen ärvdes från generation till generation. Idag är det endast någon procent. Flera har ju odling som fritidsintresse, men väldigt få är beroende av att få en god skörd från år till år. Detta är vi ju i och för sig tacksamma för eftersom ett dåligt år kunde slå väldigt hårt både mot enskilda människor och mot samhället i stort. Men vad vet vi egentligen om framtiden? Kan vi med säkerhet säga att vi alltid kommer att kunna handla all vår mat i affären? När vi inte kan producera vår egen mat är vi oerhört sårbara, både som individer och som samhälle. Särskilt ett land som Sverige där det faktiskt inte går att skörda året runt, utan där det krävs planering och framförhållning för att inte svälta under vinterhalvåret.

Idag är odlingskunskapen, precis som mycket annan kunskap specialiserad. Några få har stor kunskap inom ett litet område. För bönderna kanske det innebär att de har stor kunskap för att få till en god skörd på en stor areal, men kanske inte jättestor kunskap vad gäller hur det egna lantbruket påverkar naturen och dess utveckling på lång sikt. Vi importerar stora delar av det vi äter varje dag och det är inte ovanligt att hitta sockerärtor från Kenya eller tomater från Spanien, för att inte tala om alla kiwis som importeras hela vägen från Nya Zealand, även i september som väl är vår bästa skördemånad i Sverige. Hur många är det som vet att kiwi funkar att odla även här i Sverige? Dagens produktionskedja är linjär och det innebär att den inte kan upprätthålla sig själv i ett längre perspektiv. Vi tär hela tiden på jordens resurser.

Varje dag måste vi äta. Vi äter frukost, lunch och middag och ett eller två mellanmål. Trots detta är odlingen och matlagningen en pytteliten del av förskolans och skolans innehåll idag. Kunskapen om maten tas väldigt ofta för given. Vi är vana vid att kunna gå till affären och handla det vi behöver även om det bara varit så väldigt kort tid i människans historia. Odling av mat är ett kulturarv som vi måste föra vidare till våra barn. Det är ett ansvar som är för stort för att lägga på hemmet. Många vuxna idag har inte kunskapen. Inte heller personal i skolor och förskolor har kunskapen. Jag minns min första lärartjänst. På min lärarutbildning hade vi haft ”skolträdgård” som en kort kurs och jag tänkte att detta är superbra, det måste jag få till när jag själv är lärare. Jag nämnde det till mina kollegor, som var närmre pensionsåldern och fick till svar; ”Det där har vi prövat, det blir ändå aldrig något av det”. Likadant var det väl egentligen när jag fortsatte min lärargärning. På min nästa tjänst hade vi en fantastisk gård och vi kunde gå ut och plocka vinbär, rabarber, smultron, äpplen och diverse kryddor på skolgården (som var en gammal nedlagd hushållsskola), men odling med frösådd och utplantering var aldrig något jag lyckades få till.

Det krävs en medveten gemensam satsning för att få till det. Ett ansvar som detta kan inte bäras av enskilda eldsjälar. Det krävs resurser och tydlig målbeskrivning för att detta viktiga kulturarv ska bäras vidare. Det krävs också en politisk vilja eftersom medel måste avsättas, så att odlingskompetens kan komma skolorna till del. Jag har besökt skolodlingar runt om i Världen och känner att vi i Sverige verkligen har hamnat på efterkälken när det gäller detta. I våra närmsta grannländer satsas det stort. I Danmark visar politiken tydligt vägen och vill på olika sätt främja utomhuspedagogik i stort, men även specifikt satsa på olika odlingsprojekt kopplade till skola. I Norge återskapas skolträdgårdsföreningen nationellt och ett stort återuppväckt intresse för skolodling börjar ta form. I USA finns satsningar på odling med barn i flera delstater och i flera skoldistrikt i Kalifornien har alla skolor en skolträdgård och på flera ställen även skolträdgårdsmästare, trädgårdslärare eller skolträdgårdskoordinatorer.